Egen tvål - ungefär som i Fight Club

Nu ska jag berätta om när jag gjorde egen tvål. Och då menar jag inte tvål av halvfabrikat från Panduro som man smälter och häller i söta små formar tillsammans med ett blomblad. Nej, jag pratar om att på riktigt göra tvål från grunden. Ingen av mina böcker av Thora Holm tillhandahåller något recept på tvål. Möjligen hade det på hennes tid redan blivit så vanligt att köpa färdig tvål att hon inte brydde sig om att redogöra för tvåltillverkning. Vi återkommer till Thoras råd om bad i ett senare inlägg men för tvålrecept fick jag vända mig till Google och hittade en mängd recept på shenet.se.

Det är viktigt med proportionerna när man tillverkar tvål och mängden lut varierar beroende på vilket sorts fett man använder så kolla noga i en förtvålningstabell innan du gör ändringar i ett recept. Shenets recept på istertvål lät intressant så det valde jag. Jag började med att köpa späck från frysdisken på Coop. Eftersom jag inte ordnat någon lokal leverantör av animaliskt fett fick det bli så.

Späcket skar jag i små tärningar och lade i en gryta som jag satte på spisen.

Snart började det lukta äckligt. In i ugnen i 130 grader. Därefter var det bara att vänta och röra om då och då. Lukten höll sig inne i ugnen så det gick ganska bra. Varje gång jag öppnade ugnsluckan kom det en dunst av äcklig doft, men det blev lite bättre ju mer smält späcket blev. Jag försökte vara tapper men blev ändå tvungen att hålla för näsan. Det var svårt att både dra fram grytan i ugnen och röra om samtidigt som jag höll för näsan men vad gör man inte för att stilla sin nyfikenhet avseende istertvål?


Efter ungefär tre timmar orkade jag inte vänta längre utan bestämde mig för att det fick vara klart. Min man verkade inte tycka att doften var obehaglig alls så han erbjöd sig att sila ifrån det rinnande fettet från späcktärningarna. Jag stod bredvid och tittade. Och höll för näsan. Späcktärningar är tydligen en delikatess men jag tyckte att de bara smakade flott. Krispigt flott i och för sig men ändå. De åkte i komposten. Fettet hällde vi tillbaka i grytan, band om med spännband för att göra den inbrottssäker för vilda djur och ställde den utanför huset. Istret var klart!


Så var det dags för själva tvåltillverkningen. Enligt receptet skulle kaustiksoda hällas i vatten för att bli lut. Det gjorde jag utomhus för att slippa så mycket som möjligt av de ohälsosamma ångorna som bildas. Luten blir varm när den blandas och skulle sedan svalna till ca 55˚och istret skulle hålla samma temperatur och således värmas till 55˚. Det lät enkelt men i själva verket blev det ganska besvärligt för när istret nått rätt temperatur hade luten svalnat och när jag värmde upp luten igen blev den alldeles för varm. När den hade svalnat tillräckligt hade istret svalnat alldeles för mycket och så höll det på en lång stund medan jag sprang ut och in mellan luten på utsidan huset och istret på spisen. Iförd plasthandskar, förkläde och solglasögon. Lut är nämligen starkt frätande så man måste skydda ögonen. Jag brydde mig inte om att leta upp ett par riktiga skyddsglasögon så jag tog ett par solglasögon. Det blev en ganska mörk process. När ister och lut äntligen uppnått ungefär samma temperatur skulle de blandas och sedan röras eller vispas tills förtvålning inträffade, vilket tog 1 ½ till 2 timmar.


Det där med tidsaspekten hade jag inte läst så noga innan jag började men konstaterade snabbt att det behövdes underhållning under så enträget vispande. Turligt nog hade jag dator och HBO till hands. Det blev dock lite mörkt med solglasögonen som sagt.

”This is weird” konstaterade min man när han kom in i köket mitt under processen men jag är osäker på om han menade solglasögonen eller det faktum att jag stod och vispade ister med elvisp framför datorn. Eller om det bara var känslan av fight club som hade infunnit sig i köket. Hur som helst höjde han knappt på ögonbrynen. Min man arbetar som mentalskötare på en sluten psykiatrisk avdelning och har sett det mesta när det gäller mänskligt beteende.


När visparna lämnar märken efter sig i massan är den färdig att hälla upp i en form, där den ska ligga i två dagar.

Därefter ska den skäras upp i bitar och sedan lagras i tre till fem veckor i en handduk innan den kan användas. Tills den är lagrad är tvålen fortfarande starkt alkalisk så man måste ha handskar på sig när man skär upp den. Solglasögon behövs knappast längre eftersom massan är fast och inte kan skvätta längre. Jag återkommer när det är dags att smälta om och forma tvålen. Och till Thoras råd om personlig hygien och effekten av olika typer av bad.

Den som når upp till köksbänken är stor nog att använda stora kniven - och skyldig att hjälpa till med hushållsarbetet.