Thora om Lucia

”Julens förelöperska och enligt gammal tradition ljusbringerska under årets mörkaste tid har sin dag förlagd till den 13 december.”

För att ni ska kunna förbereda er inför morgondagens luciafirande med hjälp av Thoras tips och råd bjuder jag redan idag på ett inlägg om kapitlet om Lucia i Svenska Helger.

”Väl har firandet under årens lopp mistat mycket av sin forna glans, men traditionen har nu en gång för alla givit Luciadagen en särskild ställning som julens förelöpare, och med denna dag kan man säga, att julen inledes. Traditionen har även skänkt oss Luciabilden, sådan den under tidernas lopp framträtt i sin enkla, men rörande skönhet. Det långa, ljusa håret prydes av en krona, gjord av lingonris. Lingonkvistarna bindes över en ståltrådsstomme, i vilken små ljushållare fästas. Vita julgransljus sättas i, och kronan är färdig. Den bör göras så stor, att den sitter väl på huvudet. Luciabruden kläder sig i vit klädnad, vanligen en lång nattdräkt, och med kaffebrickan i hand tågar hon runt till alla i hemmet och väcker dem. Ibland besöker hon även som en överraskning släkt och vänner. I arla morgonstund packar hon sin kaffekorg, och medan mörkret ligger tungt över vägarna, skyndar hon fram för att sedan uppenbara sig helt oväntat som en ljusets budbärarinna.”

Här romantiserar Thora vilt, samtidigt som hon erbjuder praktiska råd för den som är beredd att föra vidare traditionen. Man skulle kunna tro att det suttit ljushåriga kvinnor i varenda svensk stuga och bundit lingonris över ståltrådsstommar sedan hedenhös. Men det Thora beskriver om att ”I Stockholm drar varje Luciakväll ett lysande tåg genom stadens gator med stjärngossar och Luciatärnor till häst.” hade bara pågått i tre år när Svenska Helger gavs ut. Någon utbredd tradition av lucior med kaffebrickor och kronor med julgransljus hade inte heller funnits särskilt länge. Därmed inte sagt att luciafirande i och för sig inte är en gammal tradition i Sverige. Lucia har firats i Västsverige i vart fall sedan 1700-talet och ett inslag har varit kvinnor i nattdräkt som bär ljus och bjuder på mat. Men det var inte kaffe med lussebulle utan ett rejält skrovmål och inte sällan en hel del brännvin. (källa: God Jul! Kåserier om vardagsskrock och helgdagssed, Jan-Öjvind Swahn, 1961.)

Ändå är det just så som Thora målar upp Lucia som jag vill att det ska vara. Och jag gör vad jag kan för att upprätthålla Thoras luciabild, tro mig. En handsydd vit särk av allmogemodell har jag förfärdigat. En mässingskrona för levande ljus finns i min ägo. Hembakta lussekatter finns alltid i mitt hem lagom till Lucia. En bricka med tomtemotiv blir dukad. Problemet är att det inte alltid finns någon att lussa för. Min man jobbar ofta natt och gör han inte det vill han helst sova på tidiga morgnar. Att skynda längs mörka vägar för att i arla morgonstund besöka släkt och vänner såsom Thora beskriver känns inte som ett alternativ för en vuxen person. Återstår alltså mannen. Han brukar hålla god min men har ingen vidare aptit i arla morgonstund. Lite lättare har det blivit sedan vår son kom. Ingen kan ju motstå en så söt liten luciafirare, om det så är stjärngosse, tärna, Lucia, tomte eller pepparkaksgubbe. Fast i år ska han visst vara kyckling i sitt äggskal.

”Lussebruden skall vara enkel och ej utstyrd med spetsklänningar eller bomullsgarneringar. Bomull är mycket eldfängt och ytterst olämpligt på en Lucia i så farlig närhet till ljus.” Vilket material som rekommenderas skriver Thora inget om. Alla naturmaterial (linne, ylle, silke, t.ex.) brinner bra. Syntettextilier är oftast inte alls lika eldfängda, men de smälter istället vid kontakt med eld. Idag är de flesta luciasärkar av bomull och det är nog lika bra det.

”Ljusen bör sitta ordentligt fast i både krona och stake, men luciabruden får ej glömma att röra sig sakta och värdigt både för sin bördas och för stämningens skull.” Här kommer vi till nästa problem med luciafirandet i vårt hem. Vi har i vårt lilla torp nämligen ganska lågt i tak på övervåningen där sovrummet ligger. Det hade jag inte tänkt på när jag införskaffade mässingskronan med levande ljus, och det resulterar i att Lucia måste gå lite böjd för att inte bränna takpanelen. Inte särskilt värdigt kan tyckas. Min man, som är lite mer angelägen om säkerheten än vad jag är, pustar ut när ljusen släcks. Han tänker antagligen att det är tur att det är ett helt år till nästa Lucia. Men han gillar kaffe och kakor. Och jag har, i vart fall hittills, inte hämtat inspiration så långt tillbaka i historien att jag i min luciahamn kommit med äkta lussebete, dvs. smörgåsbord och sprit.